It's life,

Är jag ensam? Jag menar inte ensam utan sällskap, men i mina tankar... Just nu känner jag ingen människa som verkar må bra. I min omgivning så klagar bara alla, jag är en utav de i mängden. Antigen har man problem, eller så skaffar man problem, det är valen som finns. Depressioner, självmordstankar, hat.. allt sånt har alltfler en hand i.. jag vet inte hur det kommer lösa sig. Om det löser sig?

Jag vill verkligen vara glad jämt och kunna uppmuntra andra i min omgivning, men ibland så måste jag erkänna att jag inte alls mår bra. Jag skulle kunna ge upp nu och skita i allt, men jag gör inte det. Livet är inte alls så meningslöst. Jag blir deprimerad när jag tänker på allt bra jag har åstadkommit i livet. Om jag skulle dö imorgon, vad skulle då min höjdpunkt i livet vara?.. har jag ens någon?  Min familj och mina vänner är några som jag älsar mer än allt, även om jag inte alltid kan visa det. På den senaste tiden har jag insett att jag har närmandeproblem och att jag inte kan öppna mig för folk. Jag kan berätta saker.. men egentligen så är det jag berättar bara något för att ingen ska fråga om saker som händer innuti.. jag kan inte förklara, men jag har nog alltid varit så. Ingen psykolog skulle hjälpa..

Har ni någonsin tänkt att ni är de enda i världen med era problem? Ni är verkligen inte ensamma. Våra i-landsproblem tar kål på oss. Vi har det för bra helt enkelt. Jag kollade pöå en film idag om planeten jorden, och jag kom fram till någonting värdefullt:
Inga pengar i världen kan göra mig lycklig. Jag vill inte bo i ett förorenat hem utan frihet. Hellre skulle jag vilja ha rent luft, rent vatten och frihet.. Jag skulle kunna bo på en liten gräsplätt under ett träd bredvid en flod med de jag tycker om.. Jag behöver inte alla skor, kläder eelr smink.. Behöver inte heller ha den här datorn jag skriver på. Men så länge jag bor här, så måste jag anpassa mig till den hät sjuka idiotiska deprimerande världen. Jag vill inte plugga längre, men jag måstem, jag vill inte vara såhär men jag behöver.. :(