It's life,

Some friends are gone. I don't really know what i should think.

Jag sitter ensam i mitt vardagsrum. Värmen från min laptop är det enda som håller mig varm. TV:n står på i hög volym för att jag inte ska känna mig lika ensam. Finns inget färdigt att äta, ingen sms:ar eller ringer. Lyckat Gabby. Folk måste altid klaga när man inte har tid, men just den dagen folk behövs som mest kryper de in i sina skal och gör inget för att bidra till mitt välbefinnande.

Om jag inte tycker om ensamheten? Jo det gör jag. Jag älskar att sitta ensam hemma. Ingen press, inget tjat, ingen som klagar, ingen som bestämmer vad jag ska göra och inte heller finns det någon som måste babbla om något jag är totalt ointresserad av.

Fast, ibland, ... en tiondel av tiden undrar jag: Tänk om detta är en av alla andra ensamma dagar som kommer? Man vet aldrig när man får träffa sina närmaste igen. Så, min slutsats, av min lilla obefintliga analys som inte alls framfördes i denna text är följande:

*Njut av den tiden ni har med dem som ni  bryr er om, ni vill inte skiljas åt osams.